“Herre lär oss att be!”

Man tänker många gånger i vår tid att bön är något som alla kan göra på sitt eget sätt. Oberoende om man är kristen eller inte kan var och en stilla sig och be. Men är det verkligen så att vi människor kan be av oss själva eller är det något vi behöver lära oss? I viss mån kan man säkert säga att alla kan ropa till Gud om hjälp. Särskilt bönen om frälsning är något som var och en kan be om. Men när det gäller den kristna bönen är det något som vi behöver lära oss. Lärjungar kom en gång med den förfrågan till Jesus: ”Herre, lär oss att be” (Luk. 11:1). Vi minns Jesu svar: Fader vår som är i himmelen, helat varde ditt namn… Nu ska vi inte tänka att lärjungarna aldrig hade bett förut, det hade de nog alldeles säkert gjort. Israels folks böner var alldeles säkert välbekant för dem. De hade bett och sjungit i synagogan, i templet och hemma i den privata bönen under dagen enligt den sed som fanns hos det judiska folket på den tiden.

Men Jesus lärde sina lärjungar att be Fader vår och att be i Jesu namn. Att komma inför Gud i himlen som hans älskade barn för Jesu Kristi skull. När vi är ett Guds barn kan vi också be till honom som vår Far i himlen. Som ett barn som vet att Fadern älskar honom eller henne. Som vet att Gud är nådig. Som vet att Han förlåter för Jesu skull i hans namn och blod. Det här är den kristna bönen. Jesus säger på ett ställe: ”ingen kan komma till Fadern, utom genom mig.” Och i Hebreerbrevet kan vi läsa hur vi frimodigt kan komma inför Helig Gud för Jesu skull: ”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son…Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (4:16)

Som kristna har vi en förmån som endast en kristen har, att frimodigt komma inför vår himmelske Fader i Jesu namn. 

Psaltaren – Kristi bönbok

Psaltaren är en viktig del av bönen i Bibeln – också för lärjungarna. Även efter Jesu uppståndelse fortsatte de be psaltaren och hålla fast vid de bönetider de hade lärt sig (t.ex. Apg. 2:42, 4:25,10:9, 1 Kor. 14:26). Om vi läser evangelierna noggrant kan vi lägga märke till hur även Jesus ber med psaltarens ord vid olika tillfällen. Han hade ett ordnat böneliv där han steg tidigt upp om morgonnatten för att be i avskildhet. Högst troligen med Psaltaren som en viktig del. Vid den sista måltiden, nattvardens instiftelse, berättas i Matt. 26 hur de sjöng Lovsången innan de gick ut till Oljeberget. Lovsången som Matteus här syftar på är psaltarpsalmerna 115-118 som sjöngs vid påskhögtiden till minnet av uttåget ur Egypten. Även i slutet av sitt jordiska liv när Jesus hänger på korset är psaltaren närvarande. Soldaterna delar hans kläder mellan sig i enlighet med Ps. 22. Även Jesu ord: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är från samma psalm medan de sista orden: ”I dina händer överlämnar jag min ande”hittas i Ps. 31:6. Den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer konstaterade: ”Jesus dog på korset med psaltarord på sina läppar.”

Vi märker att psaltaren var en viktig del inte bara i lärjungarnas utan också i vår Herre och Frälsares böneliv. När Jesus lärde oss att be gav han oss inte en teknik hur vi skall be, nej han gav oss till och med orden. En färdig bön. Förutom Fader vår bekräftade han psaltarens plats i bönen genom sitt eget exempel. Därför kan vi idag be psaltarens ord och veta att vi ber tillsammans med Kristus. Han ber med oss. Han har själv bett psaltarens ord och gjort dem till sina egna ord. Ja, till Guds ord. När vi ber psaltaren ber vi i allra högsta grad i Jesu namn. Psaltarens böner är Jesu böner. I Hebreerbrevet blir det tydligt vem det är som talar i psaltaren. I Hebr. 2:11-13 hänvisar författaren till Psaltaren och Jesaja och skriver: ”Därför blygs han [Jesus] inte för att kalla dem bröder, då han säger: jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. Han säger också: jag ska förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.”

Att Psaltaren är Kristi böner löser samtidigt svårigheterna med de hämndpsalmerna och bönerna om straff för fienden som kan verka svåra att förstå. Kristus är den som kan bedja så. Han som är Herre över allting och inför vilken alla ska ställas till svars. Därför kan också vi be de psalmerna tillsammans med honom. På så sätt lämnar vi över domen till Herren. 

Nu kan vi ännu ställa oss frågan: Hur är det då med den fria bönen? Ska inte en äkta och sann bön komma fritt från våra hjärtan? Det är alldeles riktigt att vi får be med egna ord för det som finns på våra hjärtan. Vi får alltid be med egna ord till vår himmelske Fader. Men om det är så att psaltaren är Kristi ord så kan det knappast finnas någon bättre bön än att be tillsammans med Kristus. På samma sätt är det ju med Fader vår. Särskilt när vi inte vet vad vi ska be om eller när vi inte kan be så kan psaltaren bli till stor hjälp. Då blir vi i vår bön burna av Kristi bön. Det är inte alltid heller nödvändigtvis rätt att be om det som finns på våra hjärtan. Ibland behöver vi be tvärt emot det som vårt hjärta säger. Vi behöver en ständig förnyelse i vårt hjärta, en förnyelse av den Helige Ande genom Guds ord.

För en kristen är bönen en naturlig del av vardagen. Det är inget tvång eller något vi gör för att förtjäna vår frälsning. Det är en stor förmån som vi har fått. Många är de kristna som kan vittna om vilken betydelse den dagliga bönen har. Framförallt hur oerhört viktig morgonbönen är för resten av dagen. Bonhoeffer skrev om morgonbönens välsignelse:

”Den tidiga morgonens bön är avgörande för dagen. Bortkastad tid vi skäms över, frestelser vi faller för, svaghet och modlöshet i arbetet, oreda och brist på behärskning i våra tankar och i umgänget med andra människor – allt detta har ofta sin grund i att morgonbönen försummats. Var tid får en fastare ordning och struktur när den utgår från bönen. De frestelser vardagen för med sig övervinns när vi tränger fram till Gud. De beslut vårt arbete kräver blir enklare och lättare när det inte fattas utifrån människofruktan utan görs inför Guds ansikte.”

Låt oss bedja – för oss själva, för våra nära, för vår församling, för de sjuka och ensamma, för världen och människornas frälsning!