Biskop em. Erik Vikström svarade med ett inlägg i ÖT på artikeln om Missionsstiftets gudstjänstgemenskap i Karleby. 

Även om han inte uttryckligen säger det är det tydligt att han med sitt inlägg vill övertyga kristna om att det är rätt och riktigt att insätta kvinnor i predikoämbetet och att en kristen med gott samvete kan och bör delta. 

Han säger bland annat att man: ”Med stor trygghet kan möta upp” kring pastorerna i Karleby svenska församling och att de ”har fått sina ämbeten…i enlighet med apostolisk sed” för att ”slå vakt om en kristendom som i både tro och liv befinner sig i apostlarnas efterföljelse”.

Men vi som inte kan omfatta den nya ordningen har gång på gång sagt; vi kan inte med stor trygghet möta upp kring en kvinna som präst, eftersom det inte är en apostolisk sed. Därför kan man inte heller tala om att det är frågan om en kristendom som befinner sig i apostlarnas efterföljd.

När den nya ämbetssynen infördes i Svenska kyrkan reserverade sig biskop Anders Nygren emot beslutet med orden: vår kyrka har slagit in på främmande spår i ritning mot gnosticismen och svärmeandars åskådningar (uppfattningar). Rent ut sagt menade han att det är frågan om villolära och falsk lära.

Varken i Herrens Jesu undervisning eller i hans apostlars undervisning finns något stöd för att predikoämbetet är för kvinnor. Inte heller i kyrkans 2000-åriga historia har det varit accepterat förrän i nutid. 

Det är alltså något o-apostoliskt (i motsats till det apostoliska), sekteristiskt (i motsats till det allmänkyrkliga=katolska) och obibliskt (i motsats till Bibelns undervisning) man har gjort när man infört kvinnor som präster i den kristna kyrkan. 

Vad säger då Skriften och kyrkohistorien? Låt mig lyfta fram några aspekter:

1. Herren Jesus valde tolv män som sina apostlar (Matt 10:2-4). Samtidigt var han banbrytande genom att inkludera kvinnor som sina lärjungar vid sidan av männen.

2. Dessa apostlar sändes ut för att göra alla folk till hans lärjungar genom att döpa och lära (Matt 28.). Uppdraget fortsätter efter deras död (”intill tidens slut”) genom deras efterträdare i predikoämbetet.

3. När en ersättare till Judas Iskariots apostlaämbete skulle väljas var kravet att han skulle vara en man (ἀνήρ) som varit med ända från början av Jesu offentliga verksamhet och vittne till hans uppståndelse (Apg 1:21).

4. Aposteln Paulus säger att en församlingsledare ska vara en man (1 Tim 3:2). Samtidigt förbjuder han kvinnor att undervisa i gudstjänsten (1 Kor 14:33-34, 1 Tim 2:11-12). Detta baserar han på mannens och kvinnans olika uppgifter och relation till varandra, dvs. Skapelsordningen.

5. Nästan samtida med Nya testamentet skriver en kristen författare i den viktiga skriften Didaché (troligen skriven någon gång mellan år 70-100) om hur biskopar och diakoner skulle väljas i den tidiga kyrkan: ”Välj åt er alltså biskopar och diakoner som är värdiga åt Herren, ödmjuka män (ἀνήρ), fria från girighet, sanna och beprövade. För dessa utför åt er både profeternas och lärarnas tjänst” (Didaché 15:1).

6. På samma sätt har det sedan fortsatt genom kyrkans historia ända fram till 1900-talet; till predikoämbetet har man endast valt män.

7. Inte heller vid reformationstiden var det tänkbart bland de evangeliska (lutherska) att införa kvinnliga präster. Det var inte en fråga som man stred om men Luther nämner i korthet i boken Om koncilierna och kyrkan (Vasa 1994, s. 172-173) att kvinnor inte kan vara präster. Som argument använder han Paulus ord i 1 Tim 3, 1 Kor 14 och skapelseordningen om kvinnans underordning. Det är värt att notera hur han avslutar med att säga tvärt emot vad man ofta hävdar idag: ”Evangeliet upphäver ändå inte denna naturliga lag, utan bekräftar den som Guds ordning och skapelse”.

Det finns mycket mer man kunde säga och många fler exempel man kunde ge, men detta får räcka. I ljuset av det som vi här har sett är det iallafall i mina ögon omöjligt att kalla det för apostoliskt och troget Guds ord att förespråka kvinnor i det predikoämbete som har många olika namn (biskop, präst, pastor…).

Samtidigt som vi säger detta om prästämbetet är det oerhört viktigt att vi uppmuntrar och ger möjlighet och utrymme för kvinnor (liksom största delen av männen – de som inte är pastorer!) att tjäna i olika uppgifter i församlingarna. Skriften ger många exempel och kvinnliga förebilder, samtidigt som t.ex. Paulus uppmuntrar kvinnorna att tjäna i församlingarna. I den tidiga kyrkan fanns också diakonissor som hade viktiga uppgifter särskilt i arbetet bland kvinnorna. 

Avslutningsvis vill jag upprepa det som jag skrev tidigare: Vi kan inte med stor trygghet möta upp kring en kvinna som präst, eftersom det inte är en apostolisk sed. Därför kan man inte heller tala om att det är frågan om en kristendom som befinner sig i apostlarnas efterföljd. 

Den som däremot förespråkar eller uppmanar kristna till sådant bär ett stort ansvar. Särskilt eftersom Paulus i 1 Kor 14:37 säger att det i denna fråga handlar om ”Herrens bud”, dvs. Herren Jesus har något att säga om saken. Därför är det också oroväckande när man talar om kvinnor i ämbetet som ”sekundära saker”.

Må Herren hjälpa och vägleda oss alla genom sitt ord!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps 119:105)

”Herrens ord består för evigt.” (1 Petr 1:25)

Pastor Lennart Ahlvik